onedirectionnnovell

- Din dator står föresten under skrivbordet, vi ses sen då! sa hon och stängde dörren. Jag gick fram till skrivordet och under där stod en oöppnad macbook air. Jag suckade lite. Alltid det finaste tänkte jag ironiskt  samtidigt som jag började öppna förpackningen.

---

- Aj shit! utbrast jag när jag råkade slå handen i en lyktstolpe. Jag tittade ner på bandaget och det hade bildadts en stor röd fläck där. Men jag var för långt hemmifrån för att vända. Så jag kavlade ner tröjan så att den döljde. Sen fortsatte jag tills jag kom till en gata med ett starbucks café och lite affärer. Jag bestämde mig för att gå in på starbucks och köpa en kaffe. När jag kom in var där ganska mycket folk så jag fick vänta ett tag på att beställa.

- Hej , en ice coffe tack! sa jag när jag kom fram. Tjejen bakom kassan log överdrivet stort mot mig.

- Något att äta till den? frågade hon och jag skakade på huvudet. Jag betalade och gick sedan och satte mig vid ett av borden. Jag la upp fötterna på stolen bredvid och tog upp min Ipad. Jag gick in på twitter och såg att Elvira hade tweetat för 3 minuter sedan "Nu är jag forever alone, kom tillbaka Jasmine!" stod det och jag fick lite ont i magen när jag läste det. Jag fortsatte med att kolla lite bloggar och annat när det blötsligt stod någon framför mig.

- Hej ursäkta , men skulle vi kunna få sitta här? frågade en kille i min ålder. Kanske något är äldre.

- Eh.. ja visst... sa jag och tog ner mina fötter och dom båda killarna satte sig. Den ena killen hade brunt lockigt hår och den andra rakt. Jag kände igen killen med lockigt hår fruktansvärt mycket men jag kunde inte placera honom.

- Hej jag heter Harry! sa den killen som inte frågat om dom fick sitta där.

- Jasmine! sa jag kort och återgick till min Ipad. Jag va inte där för att skaffa nya vänner. Jag va där för att jag var hopplös och oduglig.

- Är du från London? frågade den andra som inte presenterat sig.

- Nej , sverige..

- Åh sverige , därför du är så söt! sa han och jag tittade äcklat på honom.

- Ja man ser i alla fall att du inte är från sverige! kontrade jag snabbt.

- Ohh Louis , det gick inte så bra! sa Harry och fskrattade högt. Louis som killen hette blev röd om kinderna och tittade ner.

- Eh ja det va trevligt att träffas! sa jag ironiskt och reste mig upp. Dom skrattade lite och Harry mummlade ett "hejdå". Åh vad jobbiga. Trodde jag skulle slippa den sortens killar här i London. Men tydligen var dom exakt lika dana här som i sverige.

.

Jag hade kommit en bit och var i min egna värld när jag plötsligt gick in i någon.

- Åh gud förlåt! sa en lång kille med brunt håt.

- Mm mumlade jag och tittade upp i hans ögon. Det var något som hände. Något blixtrade till i mig. Han tittade djupt in i mina ögon och jag stod helt stilla i flera sekunder. Sen kom verkligheten tillbaka och han sa förlåt igen och gick. Jag stod kvar ett tag och tittade efter honom innan jag insåg hur löjlig jag nog så ut. Så jag började gå mot lägenheten igen. Det kändes så sjukt. Jag hade aldrig känt den känslan innan. Den va obehaglig men samtidigt pirrande skön. Vem va denna killen? Och varför hade jag blivit helt stum när jag såg honom. Jag va inte den tjejen som blev kär. Jag blev aldrig kär i någon. Visst , det va många killar som hade hängt efter mig och Elvira och visst hade jag haft en del förhållanden. Men det va inte min grej. Jag hade prövat med hur många killar som helst men blev alltid lika trött på dom varje gång.

- Skärp dig Jasmine! mummlade jag till mig själv. Jag bettede mig som en barnunge...