onedirectionnnovell

- Du har känt Liam länge va? frågade Zayn plötsligt.

- Vi va bästa vänner sen vi föddes tills jag flyttade hit för sex år sen, vi har inte träffats sedan dess , svarade jag.

- Det måste ha varit roligt att se honom igen då.

- Ja , fast inte precis i den stunden , sa jag och tittade ner.

- Vad menar du? frågade Zayn och tittade på mig med intensiv blick.

- Inget , det är skönt att ha honom tillbaka.

- Ja vi kommer! sa Zayn och reste sig upp. Jag följde efter och satte mig på min plats bredvid Harry igen. Dom satte på någon kärlekskomedi men jag var inte så insatt. Jag tänkte mest på vilken tur jag haft att Liam dök upp just vid detta tillfälle i mitt liv. Jag behövde en vän just nu. En riktig vän som lyssnade. Alla vänner där hemma hade åkt bort med sina familjer eller rest själv. Och det var nästan bara jag och Julia kvar i stan. Av vår umgängeskrets då. Jag lutade mig tillbaka och la huvudet mot ryggstödet. Jag slöt ögonen och nästa gång jag öppnade dom var det ljust ute. Jag insåg till min förskräckelse att jag inte var i min säng i lägenheten utan i en soffa med två andra personer. Då kom jag ihåg att jag var i Harry och Louis lägenhet. Och i samma soffa som mig låg Niall och Zayn och snarakde tyst. I andra soffan låg Danielle och Liam tätt intill varandra. Jag ställde mig upp och hörde att någon höll på i köket.

- Hej Harry! sa jag och satte mig på ens stol.

- Oh hej! sa han och vände sig om.

- Skrämde jag dig? frågade jag och han nickade.

- Ja , vill du ha te? frågade han sedan.

- Ja tack.

.

Efter att ha suttit i köket och druckit te i över en halvtimme frågade Harry lite försiktigt:

- Har dom hittat honom? jag höll på att sätta teet i halsen.

- Va?

- Ja hon som gjorde det..där mot dig.. sa han bedrövat.

- Hur vet du?... Har Liam berättat för dig? sa jag sårat.

- Nej nej! sa han snabbt. Men jag kunde räkna ut vad som hänt, och jag är ledsen att jag drog upp det.. sa han tyst.

- Det gör inget , och nej det har dom inte... Jag har inte anmält, det sissta sa jag nästan ohörbart. Men Harry hade hört och nu satt han och stirrade på mig med vidöppna ögon.

- Varför.. Varför inte?

- För att det är invecklat, sa jag snabbt och Harry märkte att jag inte ville prata om det. Precis då vibrerade min mobil på bordet och Julias namn lös på skärmen.

- Vad? svarade jag

- Jag har flytat ut , har tagit nästan alla min grejer, sa hon tyst.

- Skönt att slippa dig , hejdå! sa jag och la på. Harry kollakde lite konstigt på mig. Sedan brast vi båda ut i gapskratt. Det var skönt att få skratta på riktigt. Det hade jag inte gjort på hur länge som helst.

- Vad skrattar ni åt? frågade Liam som kom ut köket.

- Inget , fick jag fram.

- Nähä ni sitter bara och gapskrattar åt igenting! sa han och log.

- Ja fyllde Harry i och skrattade ännu mer.

---

Novellen är ganska kass för tillfället , men den kommer bli bättre. Jag lovar!

Kram!