onedirectionnnovell

- Nej, jag behöver också bli brun sa Julia och tittade på sin bleka kropp.

- Lycka till sötnos! sa Marcus och kysste henne på munnen.

- Ush, blir sjuk av allt gulligullande , jag går och svalkar mig, sa jag och både Marcus och Julia log hånfullt mot mig. Jag tog av mig solhatten och dök snyggt i polen. Vatten var alldeles lagom varmt när jag nådde ytan. Första dagen på sommarlovet hade startat bra.

---

När jag kom upp ur vattnet tog jag min handuk och knöt runt mig. Sedan fortsatte jag mot glasstaketet och jag tittade ut över London. Precis framför vårt hus låg en stor park. Där var fullt av folk som åt glass eller hade piknik. Solen värmde mina bara axlar och jag log för mig själv. Jag vände mig om och Adam och Julia låg på exakt samma ställe som när jag hoppat i polen.

- Jag tänker dra ut och springa, sa jag och gick mot trapporna.

- Okej, svarade Julia. Både hon och Adam visste precis varför jag sprang så pass mycket som jag gjorde. Jag tänkte på mamma när jag sprang.

- Abby, sa Julia och jag vände mig om. Jag finns här bästis , det vet du! sa hon och jag log som svar. Jag tycket det va lite pisnamt att visa mig ledsen inför Adam. Vi hade ju inte känt varandra speciellt länge. Och jag kunde inte bestämma mig om jag gillade honom eller inte. Men han va Julias kille och det fick jag leva med.

.

Jag drog på mig mina löparshorts och ett stort linne. Sedan snörade jag på mig skorna och satte hörlurarna i öronen. Jag satte på  Kings Of Leon's låt Sex on Fire på högsta volym och små sprang ner för trapporna. Inan mamma dog hade jag spelat mycket fotboll. Jag var faktiskt riktigt duktig. Men när man spela fotboll finns det så mycket att tänka. Hur man passa bollen , vart fanss det en lucka, vart stod målvakten. När jag sprang var det bara jag och mina tankar. Jag sprang och sprang. Jag va bra tränad och orkade länge. Sedan jag började springa hade det blivit som en drog. Jag behövde springa för att må bra. Ibland fick Julia hindra mig från att ta en runda för fjärde gången på samma dag. Jag blev ursinnig då. Men samtidigt älskade jag henne. För att hon stog ut med mig och för att hon fanns där när jag behövde henne. Nu låter den som om jag var värsta jobbiga tjejen. Man jag va glad och framåt också. Speciellt före mamma dog. Då va jag den där tjejen som alltid var glad och skämtade. Jag skulle hitta tillbaka till den tjejen. Och det gick framåt. Sakta men säkert.

.

Jag kollade klockan och insåg att jag hade varit ute i två timmar. Musklerna var trötta och jag var helt genom svettig. Tio minuter senare stod jag och stretchade utanför porten. Adam kom ut och kollade chockat på mig.

- Har du varit ute och sprungit hela tiden? Frågade han.

- Ja , svarade jag kort.

- Okej , vi ses Abby, sa hon och släntrade bort mot sin bil. Jag gillade inte honom fast samtidigt fanns där inget han hade gjort. Men det var något skumt med honom.

---

Jag har en liten fråga till er.

Kram!♥